29 september 2015

Vändning

Nu verkar det äntligen som att Elvira mår bättre! Vi åkte in med henne till Astrid Lindgrens i lördags igen, då fick hon och Johan stanna kvar till söndagen. Jag hämtade hem dem, men sen fick vi åka in igår igen. Hon kräktes, hade feber och var riktigt hängig. Jag var både orolig över hennes tillstånd och förbannad över deras kassa information. Vilket jag tror att läkaren fattade. Inga klara besked, inget om hur vi ska vårda henne. Hur som haver så har hon varit mycket piggare idag. Inga kräkningar och hon det har varit rätt mycket fart på henne. Men hon har ett stort blåmärke på höger sida av huvudet.

26 september 2015

Sjukhusbesök

Igår eftermiddag ramlade Elvira ner från trappan till Linnéas loftsäng. Ett fall på ungefär två meter. Enligt Linnéa, som såg det hela, slog hon inte i huvudet på en gång utan hon ramlade på rumpan och slog sedan i huvudet. L tröstade henne och lagom tills jag kom in i deras rum så hade hon slutat gråta. L hade henne i sin famn men släppte henne och då ramlade hon omkull. Jag hjälpte henne upp men hon ramlade igen. Tog upp henne och satte henne på hennes stol i köket men hon lutade sig framåt mot bordet med huvudet. L gick och hämtade vagnen och under tiden lyfte jag upp henne och hon verkade lite disorienterad. Ställde ner henne för att fixa till vagnen men då höll hon på att ramla omkull igen. 

Johan kommer hem precis när jag satt henne i vagnen och jag säger åt honom att ringa 1177 och fråga vad man ska göra. De säger åt oss att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus så vi kastar oss in i bilen, dumpar L hos min mormor och åker mot Preem för att tanka. Johan kollar på gps:en och det skulle ta oss minst 50 min att köra dit. Jag ringer 1177 och frågar vad vi ska göra och de säger åt oss att ringa 112. 

Kvinnan jag pratar med på 112 säger att hon skickar en ambulans som kommer och möter oss vid Preem. Sagt och gjort så kommer en ambulans med blåljus. Elvira och jag åker med ambulansen och Johan tar Volvon och kommer efter. Trots blåljus och sirener så tar det oss 10 min att åka från Moraberg till Salem på motorvägen. Ambulanssjukvårdaren som körde ambulansen tillkallade helikoptern och stannade i en fil precis innan Hallunda för att invänta den. Tungbärgare, vägassistanslastbil och en polisbil kom och hjälpte till att stoppa all trafik norrgående så att helikoptern kunde landa och plocka upp oss. Lillskrot som annars är rätt nyfiken lyfte knappt på blicken, varken i ambulansen eller helikoptern. Hon ville bara sova. 

Väl framme på Astrid Lindgren fick hon ligga under observation i ett par timmar. Hon somnade rätt fort och vaknade efter en stund och började spy. Läkarna tittade på henne ett par gånger och vi försökte få liv i henne vid undersökningarna men det gick så där. Hon fick en tablett mot illamående för att se så att det var hjärnskakning och inte någon blödning. När tabletten började verka piggande hon till och läkaren tyckte att vi kunde åka hem om vi lovade att väcka henne varannan timme. Så vi har gått i skift i natt. När vi fick åka hem så kunde hon iaf gå, även om det var lite vingligt. 

Idag har hon kräkts 3-4 ggr men nu verkar hon äntligen få behålla vätskan plus att hon har kissat. Så vi hoppas att det går åt rätt håll nu. 

Jag måste bara få berömma räddningstjänstens fantastiska insats och jag kände verkligen att de brydde sig om vår lilla tjej! Ambulanssjukvårdarna var helt underbara och verkligen kolugna och sjuksköterskan i helikoptern som tog hand om oss var outstanding! Vilka vardagshjältar! Nu var det som tur var inget värre än hjärnskakning men ändå så tog de hand om oss på ett väldigt proffsigt sätt. 

En trött Elvira på sjukhuset. 

Den här fina nallen fick hon i ambulansen. 

24 september 2015

Stafylokocker

Nu kommer en lång historia. Förra året när vi var på Cypern fick ju Linnéa vattkoppor. I år klarade vi oss men fyra dagar efter att vi hade kommit hem så ringer de från förskolan och säger att Elvira fått vattkoppor. Jag trodde att de drev med mig först. Åkte iaf och hämtade henne och undersökte prickarna. Det var två stycken då. Var tveksam till att det var vattkoppor så jag bokade tid på vårdcentralen. Hon har mollusker, rätt mycket sådana så jag trodde det var två sådana som hade blivit infekterade. Det trodde även läkaren jag var till dagen efter så Elvira fick gå tillbaka till förskolan.

Veckan efter när jag skulle natta henne märkte jag att hon rev sig på magen. Drog upp nattlinnet och hela magen var prickig. Då trodde jag det var vattkoppor men ändå inte. Det var blåsor men de var inte vätskefyllda. Jag bokade en till tid på vårdcentralen och den läkaren trodde också på vattkoppor men hon såg även molluskerna. Hon stack hål på två blåsor för att ta prov men det kom inte någon vätska, bara blod. Men de skickades på analys. Under tiden fick hon vara hemma. Efter en vecka ringde jag och frågade om provsvaren, vilket de skulle skicka hem men aldrig gjorde. Sköterskan i telefon säger att det inte är vattkoppor så vi får en ny läkartid dagen efter. Den läkaren säger att hon inte har några mollusker alls utan att det är allergi... 

Samma dag är jag till sjukhuset med Linnéa och träffar på en sköterska vi varit hos med Elvira tidigare och förklarar för henne. Hon ber oss komma dit med henne så att hon får se det och ta prover. Dock trodde hon på stafylokocker. Sagt och gjort så åkte Johan dit med henne och både den sköterskan och hennes chef säger att hon har mollusker och förmodligen stafylokocker. 

Idag ringde läkaren upp mig och bekräftade att det var stafylokocker. Har nästan tagit en månad att få svar på vad det är! Jag tycker inte att det är okej! Hade jag inte varit med L till sjukan hade vi fortfarande inte haft svar på vad det är! Nu ska hon få antibiotika i en veckas tid. Jag tycker så synd om henne för hon har rivit sig så hon har blodat ner vår säng flera gånger. 





Nätverkande

Idag blir det nätverksträff för hela slanten på jobbet. En av de roliga delarna med mitt jobb. Att få träffa kollegor från hela Sverige och utbyta erfarenheter. Känner mig rätt seg däremot så jag hoppas att jag orkar hålla mig alert hela dagen. 


23 september 2015

Jobb

Det här med jobb är ju inte någon enkel grej. Jag har, som tur är, aldrig varit arbetslös. Dagen efter att jag hade tagit studenten började jag jobba heltid på macken. Där jobbade jag fram till maj 2007 (fortsatte även lite helger och semester samma år) när jag började på Scania. Idag ångrar jag verkligen inte att jag började här! I början tyckte jag det var lite jobbigt men det löste sig. Först var jag på motormonteringen i några månader innan jag åkte upp till Falun i tre månader för att lära mig bakaxelmonteringen. På "bakaxel" jobbade jag fram till oktober 2012 då jag fick jobb på motormonteringen igen, denna gång som ergonomikoordinator, vilket jag även jobbade som på bakaxel i 1½ år. Men nu har jag kommit till en punkt när jag vill göra något annat. Jag vill fortsätta på Scania men inte som ergonomikoordinator. Jag har sökt en annan tjänst och även varit på intervju för den tjänsten men jag vet inte om jag skulle vilja ha den OM jag skulle få erbjudandet. Jag vill ändå vara kvar på motormonteringen för jag trivs så oerhört bra här och den här tjänsten är på ett annat ställe på Scania!

Jag diskuterade saken med min chef och han skulle se vad han kunde göra för att hjälpa mig och även han vill att jag stannar kvar på det här PRU:et (Scaniaförkortning för Production unit). Han bad mig även att börja fundera på lämplig ersättare för mig så det låter lite lovande iaf. Berättade vad jag skulle vilja jobba med så håll tummarna för att jag får chansen att jobba med just det.

22 september 2015

Skaka liv

Nej, om man skulle försöka skaka liv i bloggen igen då... Det blev lite väl mycket för mig ett tag i våras och i början av sommaren så jag kände att jag helt enkelt inte orkade med allt. I somras la jag även träningen på hyllan för ett kort tag. Vilket jag till viss del ångrar idag men om jag inte hade gjort det hade jag nog hälsat på den där omtalade väggen många pratar om.

Jobba heltid, vara tvåbarnsmamma och en hyfsat dräglig livspartner, träna 4-6 ggr/vecka, baka OCH hålla på med racebil tar på krafterna. Rätt mycket faktiskt. Man orkar inte gå upp halv sex varje vardag för att träna, jobba, hämta barn, laga mat, umgås med barn, baka, skruva bil och sedan kanske försöka umgås med maken. Det går bara inte. Men nu är racesäsongen över för i år och nu blir det lugnare ett tag framöver. På gott och ont.

Jag älskar verkligen livet i garaget och på strippen så det känns lite vemodigt att nästa race inte är förrän i maj. Lååångt kvar dit! Fast vi har däremot en hel del grejer som behöver göras på bilen så helt sysslolösa kommer vi inte att vara. Och nu när det är lite lugnare igen kommer träningen att återupptas, dock inte i samma utsträckning som tidigare.

En liten summering av vad som har hänt sedan i april kanske? Men den tror jag att jag kör i bilder. Blir lite roligare då.

Första racet på Kjula i år! Så jädra kul!
 Jag hade förmånen att få åka till Arlanda Stad och få bilen bänkad och det var riktigt kul!
      

 Vi åkte till Värmland under semestern, som vi brukar göra. Skönt att få komma hemifrån ett tag!
Vi har plockat svamp. Mycket svamp!
Vi har firat ett år som gifta.
Vi var till Cypern tillsammans med min lillebror och hans familj. Helt underbart!
Alla njöt till fullo!

Min snygga make har blivit med glasögon!