Saknar!

Fy bubblan vad jag saknar mamma just nu! Sitter och lyssnar på en av de låtar vi valde att ha med på hennes begravning. Jag vill gråta men det går inte. På något sätt så tror jag att hon fortfarande är med oss. Tänker på dikten jag publicerade här i bloggen och kan inte låta bli att prata med henne i min ensamhet. Pratar som om hon satt bredvid mig. Galen? Kanske. Men hur fasiken ska jag leva vidare utan henne? Imorgon är det är månad sedan hon somnade in. Jag kunde prata med henne mellan 1 och 10 ggr på en dag och nu har jag inte pratat med henne sedan den 17:e Juli. Det suger! De sista dagarna var hon inte kontaktbar.

Aldrig mer kommer jag att få höra hennes röst. Aldrig mer kommer jag att få krama henne. Aldrig mer kommer jag att få se hennes vackra ögon. Aldrig mer.