Osäker & besviken. Kanske förbannad?

Jag tycker inte om att känna så här. Människor i min omgivning som inte ens känner mig tror en massa saker. Det stör mig. Det som stör mig ännu mer är att jag bryr mig om vad de tror. Förmodligen för att de har fel. Jag är uppriktigt sagt ledsen och riktigt besviken. De påverkar mig så pass mycket att jag knappt vet in eller ut. Om någon av de mot all förmodan skulle läsa här så kan jag berätta lite om mig själv.

Jag började jobba extra på en bensinstation när jag var 18 år. Jobbade och pluggade samtidigt. Och eftersom att de vet lite om skolan jag gick på så kan jag upplysa om att jag gick på S:ta Ragnhild. Flyttade hemifrån när jag slutade gymnasiet. Blev ställföreträdare på bensinstationen direkt efter gymnasiet. Har jobbat röven av mig, tidiga mornar och sena nätter. Jour dygnet runt i princip. Gick larmet så var det bara att klä på sig och åka till macken för att larma av, oavsett om man skulle upp och jobba en timme senare eller inte. Samtidigt som jag var ställföreträdare där var jag och två tjejer till funktionärsansvariga för dragracingtävlingarna ute på Tullinge. Det krävde en hel del samordning. Just ja, jag körde oftast på tävlingarna oxå. Två hundar och tre katter fanns i hemmet att ta hand om. När jag började på Scania 2007 så jobbade jag dubbelt det året. Både på Scania och på macken. Fick Linnéa 2010, var i princip ensam med henne från början. Sept 2010 flyttade vi till lägenheten vi bor i nu. Vi har bott där ensamma sedan dess. Jag har haft ensam vårdnad om henne hela tiden. I augusti började hon vara hos sin pappa varannan helg. Det var samtidigt som jag började plugga på kvällarna. Så nu jobbar jag heltid, försöker träna 2-3 ggr/vecka, umgås med min lilla gullunge och pluggar på kvällstid. Jag är rätt van att klara mig själv och brukar inte vara beroende av någon annan.

Snälla ni, tänk er för innan ni öppnar kakintaget. Jag hade betydligt högre tankar om er, men ni sjönk som stenar.