Jag ger snart upp. Inte bara en person som lyckas med att göra mig besviken nu, utan två. Inte frågar jag en fråga för att få en lögn till svar. Sånt stör mig. Jag frågar för att jag vill veta sanningen. Och att inte få några svar är nästan värre. Vad är problemet? Jag tycker inte att jag förtjänar det här.
Jag hatar, HATAR, att vara ensamstående. Hatar att sitta ensam varje kväll. Hatar att inte ha någon att krama om när det känns tufft. Hatar att inte ha någon som frågar hur min dag varit. Hatar att inte ha en famn att krypa upp i. Hatar att inte ha någon att dela vardagen med.
Kram!
SvaraRaderaÄrlighet är alltid att föredra!
Förstår frustrationen.. trots att jag inte är ensmastående.. får ibland upp textraden från nån låt i huvudet.. bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två..